Hanna Sarengren

Att träffa sin kärlek när man är ung

Jag tänkte att jag skulle dela med mig utav lite plus och minus med att träffa sin kärlek redan som ung. Det här är vad vi två har upplevt under vår tid tillsammans som ett par, och vi träffades när vi gick i ettan på gymnasiet. 

+ Man växer upp och mognar tillsammans. Både jag och C har mognat enormt mycket under de här åren som vi har varit ett par.

- Man får ta mycket mer skit och det är många som ifrågasätter förhållandet, det är iallafall så vi har upplevt det. Frågor som ''Hur kan ni vara med varandra varje dag? Ni kommer att tröttna på varandra'' har vi fått höra ett antal gånger. Vänner som tycker att man blir tråkig för att man vill satsa stenhårt på något så seriöst och folk som frågar ''Hur länge tror du att ni kommer att vara tillsammans?'' som att man förväntar sig ett avslut på allt. Respektlösa killar (i mitt fall då, det finns säkert tjejer som är likadana) som skriver och frågar om man ''fortfarande är tillsammans med killen'?'' Det har också hänt ett antal gånger. Många tror inte att det ska hålla så länge mellan två personer som är så pass unga.  

+ Man får uppleva stora saker tillsammans. Vi har fått dela 18-årsdagar, studenten, de första jobben och andra stora minnen ihop. Nu kommer vi snart att få uppleva hur det är att flytta hemifrån för första gången också, och vi får uppleva det tillsammans. 

- Man kan inte bygga ett riktigt liv tillsammans på en gång. Man bor förmodligen fortfarande hemma hos sina föräldrar, precis som vi gjorde och som vi i nuläget fortfarande gör. Det blir svårt att skaffa egna rutiner när man bor hemma, inte har pengar och fortfarande är beroende utav andra. Jag och C har växlat mellan att vi bor hos hans föräldrar och hos mina föräldrar, och i den förra lägenheten som min familj bodde i så sov jag och C i vardagsrummet under en period. Vi hade bott hemma hos hans föräldar ett bra tag, så pass länge så att jag hade sagt att min lillebror kunde få mitt rum, men sen ville jag bo hos mina föräldrar igen utav lite olika anledningar. Jag ville att min lillebror skulle få ha kvar rummet, så vi valde alltså att sova i vardagsrummet i flera månader. Det blir vad man gör det till och för oss så fungerade det ändå och såna saker visar bara hur bra vi fungerar ihop. Det hade nog varit kämpigt för många par att knappt ha något privatliv men vi höll ihop ändå och det enda som vi alltid behöver är varandra. Vart vi är spelar ingen roll. 

+ Man får se sin älskling utvecklas som person hela tiden. Det gäller nog i alla åldrar men speciellt som tonåring så förändras man mycket och formas som människa. Jag har älskat att se C bli mer och mer vuxen och att se honom bli bättre hela tiden på saker han gör. Småtjafs som ofta kan uppstå när man är tonåring blir också allt mindre viktiga, och man lär sig att hantera svartsjuka och liknade saker bättre.

Min klippa i livet, mitt allt.

Om ni tyckte att det här var intressant att läsa om så kan ni väl kommentera eller gilla inlägget, jag funderar nämligen på att skriva en lite längre text om det här. Hade ni velat läsa om det? Kram fina ni!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas